Vi är de som fäller tårarna som inte längre finns.
På grund av anledningar som vi inte längre minns.
Vi är de som fyller dagarna med hopp och drömmar.
Och syr ihop hålen i våra hjärtan med tusen sömmar.

Vi är de som håller in allt tills det blir för mycket att ta.
Som samlar på alldeles för få nej och allt för många ja.
Vi är de som skapar löften vi vet att vi aldrig kan hålla.
Som lever på de känslor vi vet att vi aldrig kan behålla.

Vi är de som håller huvudet högt när världen tittar på.
Men som bryter samman när vi kryper in i vår lilla vrå.
Vi är de som längtar efter en mening, ett syfte, ett mål.
Något som har betydelse för att kunna fylla dessa hål.

Vi är de som låter känslorna ta över oss i stundens hetta.
Och skriker ut orden vi alltid velat säga men aldrig de rätta.
Vi är de som är så rädda för svaret att vi aldrig vågar fråga.
Men utan den första gnistan kan man aldrig tända en låga.

Vi är de som faller itu när kärleken vänder ryggen och går.
Men som väljer att ställa oss upp igen fastän vägen är svår.
Vi är de som kallas för de brutna, svaga, fallna och ängsliga.
Men i slutändan vet vi alla att vi är inget annat än mänskliga.