Från en uppgift som vi skulle göra på konfirmationslägret. Vi skulle skriva en egen psalm, jag och Lina gjorde den här tillsammans. Den heter "Gud, är du där?".

Det är en tung börda att bära,

att vara olyckligt kära.

Du vet inte hur jag mår,

förräns du ser att jag fäller en tår.

Mamma och pappa,

fortsätter att hacka.

Jag är trött på allt,

men man måste ta det med en nypa salt.

Jag slänger mig ner på mina bara knän,

och jag ber "Snälla, kan du se?!

Kan du se vad dom gjort med våran värld?
Det är som en helt ny atmosfär!

Gud, är du där?"

Jag tänker tillbaka på livet förut,

då jag ser hur allt förändras tillslut.

Paniken strömmar och jag springer ut,

kan inte livet bara ta slut?

Din kärlek till mig,

finns ej.

Du kan inte fatta hur mycket jag älskar dig,

och det sårar mig.

Ljusen är tända,

för dom som har lämnat.

Inget har förändats,

men han är fortfarande min dyrbara skatt.

Gud, hör du mina böner,

dom klingar som körer.

Gud, är du där?

Jag orkar inte mer,

sjunker bara lägre ner.

Jag tänker ta mitt egna liv,

när vi inte längre ser.

Du vet att jag älskar ditt skratt,

och jag smälter när du ler.

Vill bara ha dig här,

jag trodde inte ens att man kunde bli så kär.

Du är mitt allt,

den jag levde för varje dag.

Gå utan dig bredvid mig,

så kommer ingenting kännas bra.

Flickan faller,

och knäpper sina händer.

Hon ber en sista gång,

och detta är ett tvång.

"Gud, jag ber dig! Hjälp mig.

Jag orkar inte leva detta liv längre.

Snälla, gör inte detta svårare...

Gud, är du där?"

Flickan fick åter igen,

inget svar.

Oavsett hur lång tid det tar,

hon tänker inte stanna kvar.

Det snurrar runt i huvet och hon faller ihop,

som hon inte längre finns,

som om allt bara försvann.

Hon tittar sig omkring,

men ser inte klart.

Hon kan inte ens tänka,

ingenting är uppenbart.

Hon ser ingenting,

bara stjärnor som glimmar.

Problemen har nu försvunnit bort i dimman.

När flickan närmade sig dödsporten såg hon ett ljus.

Hon kände att det var någon som omfamnade henne,

det var Gud.

Han gav henne hans kärlek,

och hopp till ett bättre liv på andra sidan.

L. Johansson ~ 1997

I. Mattsson ~ 1996