Hur ska jag klara av det här egentligen?

Jag orkar inte mer!

Vill bara ha dig nära.

Jag vill inte se dig le,

speciellt inte när det inte är jag som har fått dig till det!

Fattar inte vad fan det är som händer egentligen.

Jag kommer vara nere på botten.

Vara så jävla långt ner på näringskedjan! (jävla Catilin..)

Jag kommer aldrig finna en som du...

Du är unik, underbar på alla sätt, du var min.

Men bäst av allt, jag hade dig i ca 9 månader.

Och jag älskar fortfarande att tänka på det.
Men det gör ont inombords när jag tänker på datumet 28/10.

Om lite mer än en månad skulle det vart 1 år.

Jag kommer aldrig klara av att kolla på dig den dagen utan att få psykbryt och typ sitta och gråta som en liten hjälplös unge...

Men jag är hjälplös.

Det finns ingen på hela planeten som kan hjälpa mig ifrån det här.

Det finns bara en sak som kan göra mig hel igen.

Och det är du!

Christoffer Blomgren, du är den personen som kan stoppa blödningen.

Och jag börjar fundera efter det här...

Kommer du verkligen ihåg?

T.ex den 23 januari, då vi förenades som Ying & Yang?

Eller när du pussa mig första gången?

Det är knappt att jag kan tugga tuggummi längre..

Eller när vi åt pizza med Eira, Amanda och Anna?

Jag såg en video idag som jag hade gjort, det var en video av mig och dig... Den var så gulligh.

Jag börjar fundera på om jag ens får ha kvar dig som vän efter allt som hänt...

Jag vill bara ha dig och ingen annan... </3