Allt jag begär är att vi ska kunna vara vänner. 

Jag vill inte ha det såhär.

Du måste förstå att dina ord skadar mig.
Det gör för ont att bara låta dig gå, det gör ont att se på.

Jag står inte ut längre.

Jag sitter bara och skriver en jävla massa dikter om dig, tänker på dig, pratar om dig.

Hela mitt liv har blivit ett helvete.

Jag hatar skolan, orkar inte.

Jag blir ledsen av att det inte finns något "vi" längre.

Att du inte är min.

Tänk alla dagar jag var din.

Det var ett tag.

Ska vi bara slänga bort det?